Sur som en citron

Jag är skitsur.
Verkligen förbannad och sur.
Sådär sur att underläppen kommer fram.

Igår hade vi möte med prästen som ska hålla i Elliots dop.
Jag har givetvis planerat det här dopet.
Vi ska ha riktigt fina låtar. Olivia ska läsa en dikt. Jag har valt vilka Psalmer jag vill ha.

Men igår klämmer prästen ur sig att det kommer att vara ytterligare ett par på VÅRT dop.
Jag kunde ärligt talat börjat lipa på en gång.
Jag ville helst ha denna kyrkan, både jag och Danny fastnade för den i somras när vi var där och fotograferade. Jag blev hur glad som helst när vi fick den.
Men nu känns det bara surt.
Jag vill inte att det ska stå ett par till där framme.
Jag vill inte att någon i deras släkt ska hälla upp min sons dopvatten.

Jag är förbannat sur.
Och visst, jag kanske överdriver.
Men det skiter jag i.

Ja just ja. Hon hade ju dessutom ändrat tiden.
-Har inte jag ringt och sagt det?

NEJ!

Och inbjudningarna är redan skickade.
Tack.