När två blev tre

Många säger att barn är meningen med livet.
Jag är beredd att hålla med.
Men jag tycker inte att mitt liv var trist innan. Bara annorlunda.
Jag tycker inte att mitt liv var värdelöst och saknade mening.

Jag prioriterade mig själv och Söt till 100%
Det var bara vi.
Vi kunde göra vad vi ville, när vi ville.
Vi var ofta ute och åkte på helgerna, bodde på hotell, var ute och festade.
Det fanns inte en enda lugn helg! Helt sant. Uppbokade jämnt.


MEN.

Jag älskar livet som mamma!
Visst. Om jag ska vara ärlig så saknar jag att kunna sova när och hur länge jag vill. Jag saknar den friheten man hade innan. Jag saknar att träna med Söt.

Men på något sätt så är Elliot mitt liv nu.
Det känns faktiskt som om han varit där hela tiden. Men bara inte gett sig tillkänna.

Jag älskar den här krabaten så mycket att det värker i hela mig.
Jag trodde aldrig man kunde älska en annan person på det här sättet.
Missförstå mig inte, jag älskar min Söt hur mycket som helst. Men det är inte på samma sätt.

Ett leende från Elliot får hela mig att smälta.
Han kan skrika en hel dag. Men det där leendet. Det är värt ALLT.

Ja jag vet inte vad jag ville säga med det här.
Bara att jag är lycklig. Få uppleva det här att få bli mamma.
Det är häftigt! Riktigt häftigt.